O DEN SVENSKA PROLETÄRDIKTNINGENS GESTALTER I. m än man ej kan tillmäta den s. k. proletärdiktningen samma betydelse för ett folks utveckling som den historieskrivarna tillskriva diktningen i det Gamla Hellas, har dock den diktning, både lyriken och prosan, som presteras av författare och skalder, som, ehuru ej «proletärer» i detta ords egentliga mening, gått fram ur det skikt vi i allmänt språkbruk kalla arbetarklassen, en påtagbar inverkan på den med boklig kultur sysslande delen av vårt folk. Medvetet eller omedvetet har proletariatets skalder, i synnerhet dessa, spelat en viktig roll, vad det gäller drivandet av massans tankar i en bestämd riktning. Dessa skalder tröttnade aldrig på att för den vagt sammanslutna arbetarmassan framhålla den oerhörda vikten av att skrin lägga de små privata striderna och i stället egna sig åt proletariatets uppgående i en jättearmé, och detta oupphörliga predikande i sång drog sakteliga massan till ett tänkande i samma riktning, med gemensamt mål för ögonen. Genom att alltid framhålla den funktion av samhällsdanande kraft i rättfärdighetens tecken, som liksom stod och väntade på massan, preparerades massan i en bestämd riktning; de manade massan att samla sig i disciplinerade led, att lyda de oundvikliga disciplinlagarnas lystringsrop till offervilja och kämpamod och att stå «stark i sin tro». Medelst oupphörligt pekande på omänsk ligt lång arbetsdag, krävandet av medbestämmanderätt i landets politiska liv uppammades en stark solidaritetskänsla hos klassen som sådan. Innebörden i den diktning varmed skalderna suggerade massan var framskapandet av en kollektiv kraftaktivitet, som skulle 1 Edda. XXVII. 1927. 1 föra klassen i skärpt klasskrig mot det bestående samhällets makt ägare och att arbetarklassen genom upprätthållandet av solidariteten skulle givas seger och därmed möjlighet att förverkliga sina ideal. Den proletära diktens uppfostrande betydelse bestod under sin första period förnämligast däri, att den syftade till skolandet av massan i en bestämd tankeriktning, och just det, att diktarna voro män ur massans egna led, kände och sågo på livets företeelser med samma ögon som arbetarna själva, hade till följd, att massan från första stund trodde på sina siare. Genom detta faktum uppstod ett mer och mer stärkt organiskt förhållande mellan arbetarmassan och diktaren, vilken så småningom steg till en andlig ledare för klassen. Diktaren, själv en av livets vedermödor märkt man, stigen ur de exploaterades mitt, bar inom sig samma rättskrav som slumrade i massans bröst och dessa krav gav han ord och melodi på just det språk massan på sin primitiva kulturståndpunkt kunde tillgodogöra sig. Den nu ledande litteraturkritiken såväl i Skandinavien som i övriga världen är ännu icke enig om vad som rätteligen bör föras in under beteckningen proletärdikt. Rätteligen borde proletärdikt, såväl när det gäller lyrik som prosa, begränsas till den produktion som skapas av autodidakter och som, tendensartad eller icke, behandlar den proletära klassens liv, dess strävan och dess mål. Men mången betecknar ävenledes den dikt proletärisk, som har till skapare män eller kvinnor ur den universitetsbildade klassen, blott denna dikt behandlar arbetarklassen i en eller annan form. Andra åter beteckna diktning med social tendens för proletärdiktning och peka på Jack London, som på sätt och vis satt ett skiljemärke mellan diktning i allmän mening och proletärdiktning med sina sociala romaner, närmast Järnhälen. Till dess man en gång enats om gränserna för den proletära diktningen att en dylik urskiljning måste komma är ställt utom allt tvivel! kan man skriva under på vad docenten i svensk litteraturhistoria, rektorn Richard Steffen, säger om denna diktart i sin «Översikt av svenska litteraturen från 1900-1920»: «Den kraftigaste och i många avseenden intressantaste insats, som gjorts i de två senaste decenniernas litterära produktion utgöres av de vittra alster, som kunna sammanfattas såsom proletärdiktning. Denna har, fortsätter han, skapats av författare, som ehuru ej proletärer i detta ords egentliga bemärkelse likväl gått fram ur arbetar klasserna, själva kortare eller längre tider levat arbetarnas liv, ja i ett par fall hört till de oregelbundnare och mera lottlösa existenserna |