FRÖDING OCH LEVERTIN UNDER BRYTNINGEN Leve MELLAN 80- OCH 90-TALET (MED HÄNSYN TILL DERAS DEBUTDIKTSAMLINGAR) evertin förebrås ofta, att han i sin litteraturkritik ställt sig alltför oförstående gentemot Fröding. Denne har å sin sida skarpt kritiserat den levertinska musan i granskning av «<Legender och Visor». Grunden till detta ömsesidiga oförstående ligger naturligtvis i deras väsenmotsättning, som redan i debutdiktsamlingarna, «Guitarr och Dragharmonika» och «Legender och Visor», träder fram i öppen dager. Fröding har icke såsom Levertin en samlad, konstnärlig produktion bakom sig vid sin poetiska debut. Hans ställning till tidsströmningarna får aldrig någon genomförd sammanfattning utan glimtar endast sporadiskt fram här och var i tidningskåserier, brev och ungdomsdikter. Under barndomen med dess planlösa inträngande i övervägande äldre och romantisk litteratur, svenska klassiker, Byron, Scott och Heine, lade han grunden till en omfattande beläsenhet.1 Universitetsåren förde till honom Goethe, Shelley och Burns, men han stiftade även bekantskap med Nordensvan, fru Leffler, Strindberg, Kielland, Schandorph, Elster, Ibsen m. fl. Med inflytanden från äldre skeden blandade sig alltså intryck av den moderna, realistiska riktningen. Oppositionellt anlagd rycktes han med av det allmänna intresset för samhällsfrågor, som kännetecknade det dåtida studentlivet i Uppsala. Naturalismen nådde under hans universitetsvistelse sin kulmen. 1882 stiftades Verdandi; ehuru Fröding icke på något sätt aktivt deltog i studentpolitiken, kunde han icke undgå att gripas 1 R. G:son Berg: Gustaf Fröding. (Svenskar.) S. 23-28. 1 av dess ideér, helst som flera av hans vänner, bl. a.: «Maggan» Mauritz Hellberg, voro ivriga verdandister. Naturalismen vände sig i praktiken från allt vad poesi hette, och någon större, befruktande inverkan hade den icke på mognandet av Frödings skaldskap. Åt moderiktningen skattade han i några fräna kamratdikter, som utmärkte sig för naturalism plus «den vanliga ungdomsposen av sexuell djärvhet»,' exempelvis «På Taddis». Hur föga djupt åttiotalets pessimism och nedrivande kritik bottnade i Frödings psyke, visar hans första kända dikt i naturalistisk stil, «Komedi». De mänskliga svagheterna och hyckleriet passera revy, och med rätt ansträngd ironi gisslas - i överensstämmelse med sam tidslitteraturen - la comédie humaine. Det gälla, forcerade i tonen och bristen på medkänsla gör poemet till den «mest ofrödingska av alla dikter, som Fröding skrivit», den verkar alltför osjälvständig tribut åt tidens krav. Betecknande är den näst sista strofens halva medgivande åt realismen: 3 «Realister! Hej, gån på! Verklighet på lögn skall rå! Kanske må vi bättre då!» Ungefär samtidiga äro «Ett liv efter detta» och «Hök och duva». I den förra driver Fröding med den materialistiska uppfattningen av livet efter detta. Den senare skämtar med darwinistiska förädlingsförsök, som då voro på modet. I «Skaldebrev till Maggan» (12 dec. 1884) konstaterar han med vanlig självironi sin anslutning till «framtidsflocken»: «Med Ibsen haver jag undrat, vad fanden som är rätt, med Strindberg haver jag dundrat och skällt på schåaresätt!»> «Nu haver jag druckit moderna idéer, nu är jag full. Nu hör jag till framtidsflocken, Frey Svenson G. F.s diktning sid 126. 2 G. F. Saml. skr. Del I. sid XII-XV. Men han är ej fullt nöjd med at gå i flock och farnöte med andra, ty: «Man menar med andras mening och lånar sitt eget jag.» Därför vänder han sig till de gamle för att hämta visdom och san ning men finner blott dumhet. Då stärkes hans reformatoriska patos: «Långt bättre med Ibsen undra än tro på en ljugen rätt, långt bättre med Strindberg dundra än tiga helt rätt och slätt. Nu tror jag fast, att det sanna, det finns i de unges lag. Jag tror, att jag där skall finna Som medarbetare i en radikal tidning (Karlstadstidningen) från 1885 leddes Frödings uppmärksamhet in på politikens område. Ingen av nittiotalsskalderna har tillnärmelsevis haft samma intresse för de politiska frågorna som han, och hans ställning till samhällsproblemen har varit av konstitutiv betydelse för hans diktning.1 En alls icke föraktlig polemiker, kämpade han för frihandel och rösträtt, var fredsvän och arbetarvänlig om ock ej socialist, önskade ett modus vivendi med Norge på jämlikhetens grund, betraktade kyrkan som ett fäste för dogmatism eller obskurantism, monarkin som löjlig men tolerabel och byråkratin som ett hemvist för servilism och ett organ för överklassens maktmissbruk. På det litterära området hyllar han tidens gudar, Brandes, Drachman, Ibsen och Bjørnson, Tolstoy, Dostojevsky och Turgenjev med fortfarande varm sympati för Heine och Byron och bespottar natur ligtvis den förkättrade Wirsén. Redan i debutdikten i Karlstads tidningen, «Ve», (1885) utslungar Fröding sitt anatema över den litterära och politiska konservatismen: «Ve därföre och ve igen över himlande dunkelmän som för sanning oss humbug ge! J. Landquist, Gustaf Fröding, sid 151-182. |