E TEGNERS GERDA saias Tegnérs dikt Gerda är ett aldrig fullbordat arbete. Och likväl har dikten länge sysselsatt Tegnérs tankar. Redan år 1818 antecknade han på ett papper som ämne, lämpligt till en romans, «Jätten Finn» (prologen till Gerda). 1822 skrev han ett brev till sin vän Jacob Adlerbeth, där han meddelade, att han för flera år sedan skrivit en romans men förlagt den och ej kunnat återfinna manuskriptet. 1825 torde Tegnér emellertid antingen ha återfunnit dikten eller skrivit den på nytt, ty han var då sysselsatt med andra avdelningen av den stora dikt, till vilken han under något av de sista åren av sin Lundavistelse uppgjort en plan. Enligt denna skulle diktverket heta «Helgonabacken eller Minnen av Lund» och indelas i fyra avdelningar: I. Jätten Finn. II. Gerda. III. Saxos ring. IV. Farväl. Efter denna plan blevo blott Jätten Finn och början av Gerda färdiga och det under Lundatiden. Efter avflytt ningen från Lund var episkopatet med dess mångahanda göromål en av de faktorer, som hindrade skalden att fullfölja arbetet. Först på 1840-talet, under sinnessjukdomens tid och vistelsen i Schleswig tog Tegnér upp det ämne, som så många år legat obearbetat. Det är med ett visst vemod han ånyo griper sig an med det stort pla nerade verket: «Länge re'n du sofwit, Gerda! nu är tid att vakna opp: månget minne, månget hopp, ämnen, sången mindre värda, mig förstrött, men på min dörr Lifvets oro sångmön söfver: vakna likväl än en gång. upp min själ till Gerdas sång!» Nu blev dikten visserligen färdig men med titeln Gerda och alls ej efter den gamla planen från 1820-talet. Den hade nu blivit oproportionell och innehöll stora utvikningar. Tegnér insåg sedermera svagheterna. Han gjorde en anteckning om hur diktverket skulle sammandragas och förbättras. Kort före sin död fann han en än mera genomgripande omarbetning påkallad. Anteckningen härom skulle just utgöra - som Tegnérs svärson, skalden Böttiger skriver <de sista drag han med pennan tecknade.» Jag har ovan meddelat den ursprungliga planen för Helgonas backen och antytt, huru dikten fullbordades under Tegnérs senare år. Jag övergår nu till behandling av vad Tegnér skildrat och av sett att skildra enligt sitt första utkast. Vi stanna då först vid «Jätten Finn». Tegnér har här i diktens form återgivit den gamla vittutbredda Finnsägnen, som ju – i största korthet uttryckt - handlar om ett stort byggnadsföretag, som en jätte lovar någon person att utföra mot att som lön erhålla solen och månen eller (och) byggherrens ögon. Till grund för sägnen i alla dess varianter och utvecklingsformer ligger den allmänt utbredda folktron, att gamla, utomordentliga byggnadsverk åstadkommits av jättar. «Jätten Finn» behandlar nu Lundavariationen av sägnen. Tegnérs inspirations källa var Sommelii verk: «De templo cathedrali Lundensi.» Tegnér har i det hela noga återgivit Lundasägnen. Men någon naiv, folklig ton ljuder ej i dikten. Den har en annan skald bevarat i en sång med samma ämne, dansken Poul Møller i «St. Laurentius». — Måhända har en kort jämförelse mellan de båda dikterna sitt intresse. Poul Møllers dikt är en äkta folkballad om det fromma helgonet och den grymme jätten. I motsats till Tegnér, som direkt griper sig an med överenskommelsen mellan Lars och Finn samt bygget, sjunger Møller om det, som föregår. Efter en inledande strof om nödvändigheten av en kyrka, heter det: <<Det var St. Laurentius Han agter en Kirke at bygge Thi ganger han ud paa den brede Vei Det fattas pengar till bygget och därför måste Laurentius gå ut på «den brede Vei», gå landet runt för att samla silver och guld till kyrkan. Han vandrar som en tiggare och lever på enklaste sätt: «Han drikker stedse det klare Vand Og aldrig Vinen saa rød; Thi beskere Eddike Christus drak I sin uskyldige Død.»> Men snart har han fått sin påse så full av silver och guld, att han vid återkomsten till Lund ej längre kan bära den. Han skaffar nu konstförfarna män till bygget. Djupt ner i jorden, där mullvar den gräver, skall grunden läggas. Och högt skola tornen resa sig, med tinnarna i örnens rike. S:t Laurentius och hans män arbeta hårt hela dagarna. Likväl skrider bygget ej framåt. När de om mor gonen komma till byggplatsen, hava stenarna släpats bort på ängen. «Sligt gjordes af alle de Trolde smaa Og alle de Kjæmper lede.» Så möter Laurentius vid midnatt det stora trollet, som erbjuder sig att bygga kyrkan mot den bekanta lönen. Överenskommelsen ingås. Trollet bygger. Sorgsen vandrar Laurentius omkring. «Men dengang Solen han gik ned Og Mørket det drev paa Da monne den Herre saa sørgende Plötsligt får han ur jorden höra jättekvinnans vaggsång. Hon tröstar barnet. Snart skall fader Finn komma hem med «Christ mands Øine klare.» Laurentius nämner jätten vid namn, vilken rusar in i sin håla och med hustru och barn i en underjordisk gång skyndar till kyrkan. Vid försöket att omkullbryta denna sker så försteningen. Møller diktar om händelserna på ett — man vill säga fromt och enkelt sätt. Med vördnad behandlar han den gamla sägnen, och den folkviseton, han så klart anslår, förmår han hålla ljudande och ren dikten igenom. De ovan meddelade citaten vittna härom. Vilken underbar vemodsstämning råder ej i den sist citerade strofen! Man tycker sig se den fromme mannen allena vandra omkring i skymningstimman, uppfylld av smärta och sorgesamma tankar. Tegnérs dikt är annorlunda. Tempot är raskare, dikten har en klarare durklang och gör ett mera retoriskt och ståtligt intryck. S:t Lars och jätten framträda båda i början av dikten. Jätten er bjuder hånfullt att bygga kyrkan på de kända villkoren. Han börjar omedelbart, sedan en lämplig plats utsetts och invigts. Skildringen av själva bygget har Tegnér gjort utförligare än Møller. Jätten välver kyrkan «med bågar som himlens så fasta.» Och han rycker vid Romeleklint ett berg «från lossnande rötter.»> Utomordentligt och med dramatisk livfullhet återgiver Tegnér jättens raseri och försök att störta kyrkan: Stroferna äro fast och smidigt formade och rytmen spänstig. Och hela dikten lyser av Tegnérs rörliga och spelande humör. Jag har nu behandlat «Jätten Finn» och skall övergå till den egentliga Gerda-sången. Under de år «Fritiofs saga» diktades hade Tegnér planer på andra stora diktverk, bland vilka Gerda befann sig. För dessa planer har Henry Olsson i Samlaren 1916 redogjort. Vi skola söka något sätta in Gerda i hennes sammanhang med dikterna och pla nerna från denna tid. I <<Försoningen» i «Fritiofs saga» har Tegnér behandlat förhål landet mellan kristendom och hedendom och framställt Balders myten i Asaläran som grundbesläktad med kristendomen. Vid samma tid som Försoningen diktats, har Tegnér syslat med ett verk «Blotsven», vilket aldrig blivit fullbordat och i vilket han skulle ställa upp kristendom och hedendom mot varandra. Att dikten blivit ett fragment förklaras därav att Tegnér i Fritiofs saga fram ställde en «blotmanstyp» av det slag, han tänkt sig i «Blotsven», nämligen kung Helge. Gerda skulle ävenledes belysa kampen mel lan kristendom och hedendom. Förhållandet mellan dem hade Teg nér ej uttömmande behandlat i Fritiofs saga. I ett brev till von Brinkman år 1842 skriver skalden: «Där Fritiof slutar, vidtar Gerda. Frågan är om striden mellan hedendom och kristendom såväl i slutet af F. som i början af Gerda.» I Försoningen är problemet kristendom-hedendom det centrala, och både i Blotsven och Gerda var avsikten att giva det samma plats. Detta problem var alltså aktuellt för Tegnér. Men även andra hade sysslat och sysslade därmed. I sin för ett par år sedan utkomna avhandling «Rydbergs Singoalla» har docenten Victor Svanberg dragit upp linjerna för problemet sådant det behandlades på kontinenten. Goethe behandlade det i «Die Braut von Korinth». Här triumferar naturen över kristendomen. «Problemets lösning i neoantik riktning är ett utslag av en samtida rörelse med internationell räckvidd.» (Svanberg). Den främste representanten för denna var Heine, som ansåg sig som Goethes arvtagare i striden för «Hellentum» mot «Nazarenenthum.>> I sin skrift «Elementargeister» (1835) behandlar Heine problemet och företager «en spirituell utredning om sinnlighetens, naturens och de hedniska gudarnas demonisering vid kristendomens seger.» Aven Oehlenschläger sysslade med frågan. Han tog upp den i Hakon Jarl, där den siste förstockade hedningen går under i kampen mot Olaf Tryggvason. Ehuru både Oehlenschläger och Tegnér voro nordiska skalder, föreligger en skillnad i deras uppfattning av förhållandet mellan kristendom och hedendom. Oehlenschläger såg dem som oförenliga motsatser. Så icke Tegnér. Den försoning, efter vilken Fritiof strävat, har han ej nått genom byggandet av ett nytt tempel. Det fordras något mer än den yttre handlingen. Baldersprästen säger: «Ett offer vet jag, som är gudarna mer kärt ditt eget hjertas vilda hat, din egen hämnd.» Fritiof offrar sitt hat och anammar tolkningen av Baldersmyten, (som ju i det väsentliga uttrycker kristendomens lära). Den nors diska, hedniska kraften förmäles med fridens lära. I Gerda går Tegnér ett steg längre. Jättedottern är en personifikation av hedendomen och den nordiska kraften. Liksom Fritiof uppgiver sitt hat, skall Gerda offra sitt och bliva omvänd till kristendomen. Den nordiska kraften gjutes då samman med kristendomen. Liksom i Axel och Fritiofs saga spelar kärleken även i Gerda en viktig roll. Men under det Tegnér låtit den segra och till slut få sin lön i Fritiofs saga och sluta i skärande tragik i Axel, har |